Den svenska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström är lyskraftig och stridbar. Hon har ägnat sig åt forskning, polemik och politik, hon har stått på kant med litteraturhistoriens och politikens herretablissemang, men också med queerfeministiska forskare som Tiina Rosenbergoch med partiet Feministiskt initiativ som hon var med om att grunda.
Hon är, med andra ord, en riktig svensk kulturkändis. Hon har en professur på Södertörns högskola, men de senaste åren har hon bott med make och yngsta son i Berlin och skött en treårig gästprofessur vid Humboldt-universitetet. Just nu har hon forskningsfinansiering och skriver om 70-talets kulturfeminism – boken ska vara färdig i höst.
– Det handlar om att jag under mina sista arbetsår vill förkovra mig i mitt yrke. Jag kunde gå på Södertörn och dra benen efter mig och gnälla men varför skulle jag göra det? Och sitta och rätta uppsatser av studenter som inte kan skriva en korrekt mening?
När jag träffar henne i Helsingfors dit hon flugit för att gå igenom forskningsprojekt som expert för Finlands Akademi, lyder alltså första frågan:
Hur ska Helsingfors smaka efter allt det här? Vad är häftigt i Helsingfors?
– För det första: jag har fått smak för det man kan kalla gamla universitet, det fick jag i Berlin. Sverige har 36 högskolor spridda över hela landet, bara Lund och Uppsala är gamla universitet. Det finns ju många högskolor i Finland också men inte så många. Jag kommer hit för att söka en kvalitetsnivå som man inte kan hitta, åtminstone i estethumaniora, till exempel på Södertörn. Studenterna kommer från en skola som inte längre kan kallas för kunskapsskola, vilket ni ju fortfarande har här. Den svenska skolan kombinerad med ett system där universiteten får betalt per utexaminerad student har inneburit att man fått sänka ribban oerhört. I Sverige fungerar högskolorna regional- och arbetskraftspolitiskt, man gömmer undan en stor del av den unga generationen där, fast de inte vill studera och inte har några särskilda förutsättningar för akademiska studier, säger Witt-Brattström.
– Nivån har sänkts så mycket att man inte kan tala om högskoleundervisning, det är något slags kursverksamhet och jag är trött på det. I Berlin hade jag studenter som inte visste särskilt mycket om Skandinavien, men de visste att de måste ta reda på saker. De visste att de var där för att lära, de hade sökt in för det. De tyska studenterna var så bra som de svenska var 1988 när jag började undervisa. Det är inte så att det inte skulle finnas svenska studenter som kan plugga, men alltför många saknar elementär bildning.
Visst finns det högklassig utbildning också i Sverige, för den verkliga eliten. Men den allmänna nivån är alarmerande, tycker Witt-Brattström.
– Man ska inte använda högre utbildning för att dölja sin arbetslöshetsstatistik. Man ska inte tvinga unga människor att söka studielån och skaffa sig skulder för livet, i stället för ett hederligt jobb eller en riktigt bra utbildning. Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.
Det som lockar med Finland är också, säger Witt-Brattström, mera allmänt ”att det inte är Sverige”.
– Det finns kanske kulturella faktorer som jag inte vet så mycket om, men som jag hoppas på. I Sverige är det förbjudet att vara allvarlig, allt ska vara roligt och banalt – utom för en liten grupp av tänkande, allvarliga män nånstans i toppen av kulturlivet. Men allt annat ska vara på dagisnivå! Jag hoppas att det finns lite mera av nåt annat här.
